Rätten att använda våld för att komma till rätta med känslor av maktlöshet

Occupy blir för närvarande brutalt förföljda igenom hela USA, som man kan läs om i The Guardian. I Egypten och Syrien möts protesterande som vill ha ökat rätt till självbestämmande med olika grader av mycket grovt våld. Våld är en integrerad del av vårt samhälle. Genom både polis och militär ser vi till att samhället kan tillrättavisa dem som inte tycker och tänker och agerar som samhället anser det passande.

I dag vid frukosten pratade jag och min fru om vilket bisarrt och sjukt fenomen detta är. Att samhället har institutioner som polis och militär för att kunna stävja reaktioner, både interna och externa, genom att begå våldshandlingar. Och att det finns människor som är beredda att utföra dessa handlingar. Jag tycker inte att det kan betecknas som något annat än sjukt. Så varför är det så?

Jag började då fundera över mitt eget beteende gent emot mina barn. Vid olika tillfällen så använder jag någon form av våld för att få mina barn att göra det jag begär av dem. Det är naturligt vis inte frågan om att slå barnen eller att utsätta dem för någon form av misshandel. Det handlar om olika typer av tvång, som till exempel att jag måste tvinga på min son kläderna på morgonen när vi ska till dagis då han har bestämt sig för att inte klä på sig. Att det går från uppmuntran eller lirkande till tvång beror på min upplevelse av maktlöshet och frustration i situationen. Till slut orkar eller hinner jag inte lirka mera och det slutar med att jag, som är den starkare och den vuxne, tvingar honom. Detta är en yttring av våld och ett integritetsövertramp. Och jag är tveksam till att det är något jag egentligen har rätt till. Jag vet bara inte någon annan väg att lösa det på.

Sett med de ögonen, och med insikten att samhället fungerar som vår, medborgarnas eller innevånarnas, förälder då vi själva som kollektiv inte tror oss vara tillräckligt vuxna för att ta han om oss själva, så blir inte längre företeelsen med polis så svår att förstå. Och när en grupp av människor påstår sig vara vuxnare än vad samhället anser dem vara så blir reaktionen att föräldern tillrättavisa barnen inte så svår att förstå.

Tyvärr är samhället en ganska reaktionär förälder. I det stora hela anser det att barnen ska sköta sig annars får de en hurring. Och samhället anser dess utom att det har full rätt att agera på detta ganska integritetskränkande sätt. Våldet är ganska likt aga eller misshandel och formen ofta bestraffande. Och i frågan om externa situationer är det ofta mord (Sverige är ju för närvarande ett krigförande land).

Jag tror inte jag är en riktigt så dålig som förälder. Även om jag är väl medveten om att jag gör på tok för stora övertramp på mina barns integritet och att jag ibland inte förstår att ge dem det ansvar de är fullt kapabla att ta. Det är en skola där jag är eleven och mina barn lärarna. Om jag är öppen nog att lyssna på deras kritik så lär jag mig också när jag gör fel och behöver förändra mitt sätt att hantera situationer. Det svåraste är att veta hur jag ska förändra mig.

Samma skola måste alla gå i för att vi ska kunna bygga ett samhälle där så sjuka företeelser som institutionaliserat våld och mord inte ska finnas. Och jag, precis som andra, måste lära andra sätt att handskas med känslan av maktlöshet och frustration än våld. För våld och tvång löser inte upp den känslan. Jag har ännu inte hittat ett fullgott alternativ. Om någon har en rekommendation så tar jag gladeligen emot den.

Be the change you want to see in the world

Titeln är ett citat från Mahatma Gandhi. Men vad betyder det? Jag kan inte tala för någon annan men jag tänkte försöka redogöra för vad det betyder för mig, och varför jag tror att det är det enda sättet att förändra världen till det bättre.

Jag kommer från den anarkistiska politiska skolan med en bakgrund i diverse protester och aktioner. Som ung och arg passade det mig bra att peka på fel i samhället och begära att någon skulle ändra på dem. Det var sällan, om någonsin, jag som skulle göra ändrandet. Inte heller sökte jag fel i mig själv.

Nu, många år senare, visare och lugnare tycker jag fortfarande att samma fel finns i samhället. Att det i grunden är orättvist och att systemet som det ser ut inte kommer att kunna förändras på ett sådan sätt att det blir rättvist. Jag är fortfarande anarkist. Men mitt fokus för förändring ligger inte längre utanför utan inuti mig själv.

Samhället är skapat av oss. Det är strukturerat och fungerar så som vi som kollektiv har byggt upp det. Det är inte någon enskild, eller ens liten grupps, ansvar att det ser ut så här. Om tillräckligt många vill ändra det så är det bara att göra det. Titta bara på vad som hänt i Tunisien och Egypten.

Men för att en ändring ska bli fruktsam och förbättra så måste alla som tar del i och av den vara mogna nog att göra den bättre än det som var. För att vi som kollektiv ska vara mogna nog att förbättra så måste vi som individer vara mogna nog att bättre. Var och en av oss måste vara den förändring vi vill genomföra.

För att leva i ett samhälle som är mer fokuserat på mänskliga värden så måste vi fokusera på dessa värden som individer. Vara för istället för emot. Älska istället för att hata. Vara mjuk och följsam istället för att streta emot. Varje dag, i alla relationer.

Det här är något jag jobbar med hela tiden. Hemma, i relation till mina barn och min fru. På jobbet i relation till mina kollegor, chefer och klienter/kunder. Med mina vänner och grannar. När jag handlar, när jag kör. Hela tiden. Naturligtvis gör jag fel, orkar inte och så vidare. Men jag försöker att hela tiden förbättra mig själv.

För att vi ska kunna leva i en anarki så ställs det väldigt höga krav av var och en av oss. Krav på att vara mänskliga och ha empati med alla och allt omkring oss. Jag är övertygad om att det är det enda möjliga sättet för oss om vi ska kunna överleva. Men vi måste alla jobba på det, med oss själva. Att hela tiden försöka förbättra oss själva tills dess att alla har nått den mognadsgrad då samhället följer med och ändrar sig av bara farten.

Att under tiden också peka på orättvisor i min omvärld är viktigt. Att komma och visa för rasisterna att Malmö är en plats för alla, inte bara vita kristna. Eller att stödja bättre produktion genom att handla rätt, ock alla andra saker som jag gör. Det är lika viktigt som innan. Men jag får aldrig glömma att mitt huvudsakliga fokus måste ligga på min egen förändring.